Lyckan är…
Lyckan är att ha en kropp som fungerar… Att alla delar man har är friska och arbetar funktionellt med ens kropp. Då blir livet så mycket lättare. Om man har en kronisk sjukdom som IBS eller migrän gör det livet surt för en. Ingen lust med någonting. Vill bara ligga hemma i sängen. Inte jobba, inte ta hand om hemmet, inte äta, inte dricka. Det är som en depression… ALLT blir jobbigt. Ta hand om barn och sig själv. Allt blir lidande; humöret och därmed de man lever med. Att inte heller orka motionera på grund av detta kan vara en bidragande orsak till det låga humöret, utöver smärta och tömningen på livsenergi. Att välja att stanna inomhus istället för att ta en promenad. I vissa fall kan en sjuk kropp inte vara kapabel till att gå ut, men det behöver inte vara långt ut. Räcker med frisk luft.
Man får inte låta sjukdomen ta över, inte låta den styra livet. Då blir det bara värre, man ska ju leva MED sin kropp, inte MOT den. Ta hand om den så kommer även en sjuk kropp att tacka dig, även om det känns som om det är omöjligt…
Ibland mår kroppen ganska bra och då får man passa på att göra sådana saker man kanske inte hade lust med att göra tidigare, som att städa, tvätta eller om man har jobb som ligger efter. Man får emellertid passa sig… om det är för mycket ”tråkigt” att göra kan det kännas som om det aldrig tar slut och så blir man ledsen och deppig för det. Beroende på hur lång tid av ”friskhet” man har så får det bestämma hur mycket nytta man ska göra. Vet man att man kanske kommer att hålla sig pigg en längre tid och att det värsta är över, kanske man kan lägga mer tid på städning och tvättning. Men om man vet att det inte håller sig, måste man prioritera, det vill säga bara göra det nödvändigaste och sedan göra något man tycker är kul istället. För det är den där upplevelsen om att kunna göra det man tycker är skönt och avslappnande utan att ha ont. Det får kroppen att slappna av och kanske läka sig själv om den får en paus.
Att varva ner från smärta och depression är så viktigt att kroppen måste få det, det bästa är en lång promenad i naturen eller bara sätta sig med en bok och slappa. Titta på en bra film. Egentid är guld!
Alla har inte samma förutsättningar för att slappna av emellanåt, utan vissa är fast i sin sjukdom för alltid. Jag är tacksam för att min sjukdom inte är för evigt utan att den kommer och går, men när den kommer så gör den livet rejält surt för mig. Man vet aldrig när, utan en dag så vet man att nu är den här igen och då får jag anpassa mig och forma mitt liv så jag kan leva med den. För mig är det viktigt att ta hand om mig för jag har märkt att sjukdomen inte ”hälsar på” så ofta då. Ibland är det inte ett smack jag kan göra utan bara leva med det.
En eloge till alla där ute med sjukdom som klarar ett värdigt, sunt och lyckligt liv! Jag vet hur svårt det är!